Ni har säkert hört den om att homofober egentligen är homosexuella eller binyfikna? De är homofoba för att undertrycka sina sexuella begär, men också för att ingen ska förstå hur det ligger till.
En del tycker om att dra upp den här sortens teorier om införlivad homofobi bland heterosexuella (egentligen homosexuella och bisexuella som inte kommit ut inför sig själva). Han som sa’t han va’t kan man säga till förment heterosexuella homofober.
Det är väl bara det att jag gärna ser att personer inte är homofober av andra skäl än att de annars kan tas för homosexuella, som om det vore någonting dåligt. Det i sig vore väl homofobt?
Om ni tycker att jag är helt fel ute ska jag börja prata om den utbredda otroheten bland de som aldrig missar en chans att fördöma otrohet. De gör det för att de vet med sig att de skulle kunna vara otrogna, om de fick chansen, därför måste de på något sätt försöka förmå sig själva att inte vara det. Genom sig själv känner man andra, därför känner de ett behov av att fördöma (andras) otrohet. För hur många gånger har inte sådana som pratat om hur essentiell monogamin är för en relation varit otrogna?
